Jag
har fått glädjen att göra en intervju med den spännande och lovande
debutanten Daniel Ernstsson; innan själva frågorna har han något att
vill förmedla till Er som läser intervjun:
Först
och främst så vill jag buga och tacka för möjligheten att få säga några
ord om mitt lilla litterära experiment. Oerhört roligt att få berätta
lite om tankarna bakom boken.
Jag
ber läsaren hålla i minnet att mina svar på nedanstående frågor söker
förklara hur jag själv tänkt och resonerat under arbetet med boken. Hur
väl resultatet sedan överensstämmer med min strävan lämnar jag med varm
hand till eventuella läsare att avgöra. Smaken är ju som bekant som
baken.
Hur kom du på att du skulle skriva en bok?
I
början var skrivandet bara ett sätt att ge utlopp för kreativitet. Jag
hade inga planer eller ambitioner att faktiskt ge ut något, utan skrev
för skrivandets egen skull. För att underhålla mig själv och göra något
konstruktivt av den fritid en sjöman, trots långa arbetsdagar, har till
sitt förfogande till sjöss.
Dock
kunde jag naturligtvis inte låta bli att skicka runt en del texter i
bekantskapskretsen och efter väldigt positiva omdömen och en hel del
ryggdunk växte textmassan. Med antalet ord växte även tanken på att
faktiskt skriva en hel bok så småningom fram och helt plötsligt, utan
att närmare reflektera över varför, ändrades min inställning. Jag
började skriva med ett syfte.
Idén till ”Ur ett mörker någon gömt”, hur fick du den?
Först
skrev jag som sagt vad jag ville skriva för stunden, små korta kapitel
utan större sammanhang. Dock fanns alltid en tanke bakom. En sorts vag,
röd tråd.
En
gång för länge sedan läste jag en kriminalroman (en av de bättre
sådana) av Leif GW Persson. ”Den som dödar draken” tror jag att det var.
I alla fall, precis i bokens begynnelse stod ett par rader jag
verkligen fastnade för. ”Det här är en ond saga för vuxna barn”, stod
det. Precis vad jag vill läsa, tyckte jag. Tyvärr visade det sig snart
att min åsikt om vad en ond saga för vuxna barn bör vara skilde sig
markant från det boken faktiskt handlade om. Inte heller fann jag vad
jag sökte på annat håll. Så jag började skriva lite …
Den
vaga röda tråden materialiserade sig sedan så sakteligen till något
alltmer påtagligt, allteftersom ord lades till ord och kapitel till
kapitel. Idén bakom ”Ur ett mörker någon gömt”, i destillerad form, är
alltså helt enkelt att försöka fylla en lucka i utbudet som jag som
läsare råkat snubbla på. Att skriva något ovanligt, något som sticker ut
och inte liknar allt det andra.
Jag är rätt trött på alla dessa deckare, med någon variant av detektivprotagonist, men jag gillar likväl gåtor och pussel. Jag uppskattar skräck, men avskräcks av det något sorgliga faktum att genren tenderar att fokusera på skrik och glömma bort trovärdigheten (oavsett om det så utspelar sig i rymden, eller i ett rent fantastikland, lägger jag stor vikt vid historiens rimlighet och logik). Och så vidare. Så jag skrev med ambitionen att ta en av skräckgenrens mest klassiska orimligheter och placera detta otyg rakt in i en pilsnerosande missbrukares huvudvärkande vardag. Med ambitionen att försöka göra orimligheten rimlig med den mörka humorns hjälp.
Sedan
slog jag sönder alltihop och strödde bitarna omkring i ett slags
perspektivpussel, utan att använda mig av klassiskt deckarformat.
Faktiskt skämtar jag lite subtilt med deckargenren i några av kapitlen
om ”detektivkontoristen”.
Huvudpersonens öde är rätt tilltalande, finns det någon speciell tanke bakom hans öde?
Ja, det finns faktiskt en hel hög med tankar bakom det.
Bokens huvudperson vaknar en morgon och finner sig plötsligt rik som ett troll, helt utan
egen
arbetsinsats. I det här fallet handlar det om ett stort arv, jag tror
dock de allra flesta har fantiserat om plötslig rikedom i någon form så
jag hoppas konceptet ska vara lätt att relatera till. Det här är främst
en saga om monster, i huvudsakligen bildlig mening, men också om
perspektiv. Att ta en arbetslös, dryg och allmänt hopplös missbrukare
och sedan ösa en större mängd pengar i famnen på honom, bara sådär, ger
fantastiska möjligheter till att leka med perspektiv. Och samtidigt
tillfälle att ironisera lite över givmildhet med andras pengar, för det
är alltid roligt att peta lite på känsliga platser. Exempelvis genomgår
den gode Nils Lehmans syn på hur förmögenheter bör beskattas en
dramatisk förändring. Rättvisan är inte sällan påtagligt subjektiv,
trots att dess ivrigaste förespråkare ofta hävdar att deras uppfattning
om saken är det rakt motsatta.
Kort
och gott är i alla fall just arvet både nyckel till själva historien
och en viktig bit av huvudpersonens karaktärsuppbyggnad. Och
oförklarligt mycket pengar i ett öde dödsbo är i allmänhet rätt
spännande. I alla fall för den som ärver. Pengar har ju dessutom ovanan
att ställa till det för moralen hos ett icke obetydligt antal individer
och är därför bra att ha med för trovärdighetens skull.
Vem av alla personligheter i din bok gillar du mest och vem är du mest nöjd med att ha kommit på?
Den
här frågan är på samma gång enkel och mycket svår att svara på. Jag vet
givetvis precis vilken karaktär jag gillar mest och dessutom även är
mest nöjd med, samtidigt är det svårt att svara utan att avslöja för
mycket.
Perspektiv
är ju ett av ledorden och följaktligen berättas historien med hjälp av
ett antal olika personligheter. Genom vad de upplever serveras läsaren
pusselbit efter pusselbit, allteftersom, men det finns de som endast
skymtas genom andras ögon och aldrig har egna kapitel. Den som läser
boken kommer förstå vad jag menar när jag säger att min absoluta
favoritkaraktär helt enkelt är någon annan.
Kan du berätta lite om miljön i boken; tanken bakom valet av miljö?
Jag
har medvetet valt att inte skriva ut namnet på några platser i boken,
eftersom jag åstundar ett mystiskt, nästan sagoskimrande narrativ. Namn
behövs i förvånansvärt liten grad i en historia, har jag märkt, och jag
störs ofta av alltför detaljerade beskrivningar av verkliga platser. Det
är i min åsikt onödigt. Fantasi är magi, och jag vill med mitt sätt att
skriva uppmuntra läsaren att i hög grad måla historiens miljöer själva.
Dock tillhandahåller jag givetvis nödvändiga skisser som sedan kan
färgläggas efter eget huvud.
Med
det sagt har riktiga miljöer naturligtvis stått som förlaga. I det här
fallet kan den som är intresserad med fördel tänka sig att min
oglamorösa protagonist vanligtvis sitter och super i Göteborg, men drar
mot sitt nyförvärvade gods mitt i Smålands mörka skogar. Anledningen är
delvis därför att det passar historien utmärkt, för var gömmer någon
enklast ett stort, svart mörker om inte mitt ute i en djup skog?
Delvis.
En
stor del har också att göra med det faktum att jag bor i Göteborg, men
växte upp i Rottne – ett litet samhälle strax norr om Växjö. Mitt i
Småland, med andra ord.
Ditt
språk trollbinder mig som läsare, har du ”alltid” uttryckt dig så i
skriven text eller har du utvecklat det under skrivandets gång?
Den här frågan är för mig den absolut mest intressanta, eftersom det har varit oerhört skilda reaktioner på just språket.
En
del älskar det, andra tycker det är lite tungt eller till och med
pretentiöst. Därför är det oerhört uppskattat att få möjligheten att
förklara min avsikt med språket. För det är, precis som med allt annat,
naturligtvis ett resultat av idogt läsande och omskrivande. Övning ger
färdighet. Ibland. Jag står på andras axlar och försöker så gott jag kan
att hålla balansen medan jag mejslar på min egen stil.
Ytterst handlar det väl egentligen om målgrupp.
Det
första och viktigaste jag vill konstatera är att den här boken är
skriven för de som uppskattar lite mer utmanande texter. Jag har vävt in
så pass mycket detaljer och subtila antydningar att jag då och då får
höra att folk fått maximal behållning av boken först efter andra
genomläsningen. Det hela är skrivet för att uppmuntra till reflektion,
texten är inte avsedd att skummas igenom utan minsta motstånd.
Med
det menar jag inte att förhäva min text, bara att olika texter är
skrivna för olika syften och för olika smaker. Mångfald är ju bra, säger
många. Jag vill, önskar och hoppas att den som tar sig tid att läsa får
sig en och annan tankeställare, för det finns många små samband och
sarkasmer att finna för den som orkar leta. Det skulle kanske kunna
hävdas att min ambition i sig själv är något pretentiös, men jag får i
så fall ta det eftersom jag ser hela konceptet som en sorts experiment.
Rent
språkligt så har jag, som tidigare nämnts, skrivit med ett sagoskimmer i
tankarna. Många historiska skeenden och referenser skrivs därför inte
ut, utan döljs bakom fraser som ”i en värld som blev fel och inte längre
finns”. Givetvis är allt påhittat, men allt har likväl sina rötter och
förlagor i historia och verklighet. Den som är uppmärksam kommer snabbt
kunna lista ut alla referenser och därmed kunna placera exempelvis den
brinnande staden, under vilken en besudlad, nedkletad källare är scen
för en av bokens mer tankeretande delar. Sådant spelar dock ingen
egentlig roll för historiens huvudfåra, detaljer av det slaget är blott
kuriosa som jag hoppas kan skänka en extra dimension till den som bryr
sig.
Eftersom
det går att se texten som en hyllning till fantasin har jag försökt att
skala bort onödiga beskrivningar och fokuserar bara på detaljer när det
av olika skäl är nödvändigt. Annars vill jag, som nämnts ovan, helst
sätta penseln i handen på läsaren. Jag strävar även efter att ge läsaren
möjligheten att lista ut ett sammanhang innan detta skrivs ut i
klartext. Så gott som varje beskriven detalj har därför sin betydelse.
Som
en slutlig kommentar på språket vill jag också understryka att det här
är min debut. Jag är fortfarande mycket oerfaren som författare och
försöker som bäst att hitta min egen särprägel. Jag antar att den som
skriver färgas mycket av det som står på den egna läslistan vid
skrivtillfället. Bland annat stod Solsjenitsyn, Platon och diverse
historiska faktaböcker på min lista då jag filade på den sista versionen
av texten och det färgar kanske av sig mer än jag varit medveten om.
Därför skulle exempelvis en del meningar säkert mått bra av en extra
punkt.
Allt
sådant kommer dock ytterligare filas till i nästa upplaga, om ifall jag
framöver kommer föräras möjligheten att få trycka en sådan. Tills dess
ber jag ödmjukt läsaren att se boken för vad den är, nämligen ett
ambitiöst experiment som jag hoppas ger den nyfikna stor behållning. Det
är i allt väsentligt en bok som jag är väldigt nöjd med. En bok för
folk med lite skinn på näsan.
Skulle du vilja göra en fortsättning på ”Ur ett mörker någon gömt”? Eller har du några andra bokidéer på G?
Ja
och ja. Det här experimentet kommer sinom tid leda till en fristående
fortsättning, med ett helt annat och ännu mörkare tema. Ett tema som jag
tror kommer passa aktuella samhällsfrågor perfekt. Även denna bok
kommer vilja vara väldigt annorlunda, men denna gång än mer förankrad i
verkligheten. En sorts dystopi, skulle man kunna säga, som tyvärr kanske
ligger närmare i framtiden än vad som hade varit önskvärt. Ideologier
är synnerligen intressanta, särskilt när de leder till övertygelsen om
den egna världsåskådningens förträfflighet. Det sägs att de allra värsta
övergrepp ofta började med goda intentioner. Att låta alltför många på
en gång vandra längs med självrättfärdighetens rättänkande väg kan vara
mycket, mycket farligt.
Om du skulle göra en spinoff på boken, vilken karaktär skulle då få huvudrollen?
Svår
fråga. Jag är givetvis frestad att än en gång repetera svaret på frågan
om favoritkaraktär, men eftersom denna karaktärs ursprung kommer knytas
till nästa bok är den biten mer eller mindre tagen. Därför skulle jag
nog välja Lisa Wiik. Jag gillar Lisa, och det skulle gå utmärkt att göra
mycket mer av henne än jag fick plats med i den här boken. Vill gärna
hålla mig till ungefär 300 – 400 sidor, det är lagom, men jag skulle
egentligen gärna skrivit ett par kapitel till om fröken Wiiks
svavelosande kamp mot gubbvälde och nepotism.
Tack Daniel för att jag fått göra den här intervjun med Dig och lycka till med din nästa bok och ditt framtida skrivande!
MY LOVED BOOKS 